”Ghetto Favoriter 111.1 fm”
Martin Bentancourt presenterat av Smilodon/BAM

Kulturen skapar kraft. Den alstras i vårt inre när vi möter ett stycke musik, en dikt eller ett konstverk som träffar oss mitt i prick. Den kanaliserar längtan, sorg och glädje. Vi kan plötsligt få en insikt, en känsla av att pusselbitarna faller på plats. Vi känner lust att kämpa vidare, mindre ensamma. Hoppet hoppar plötsligt igen. Studsar upp och ner och längtar efter nya utmaningar. Kärlek eller rättvisa eller bara lugn och ro. Hip Hip Hopp.

Min förortskultursjäl hoppar när jag lyssnar på Martin Bentancourts akustiska hip hop skiva ”Ghetto favoriter 111.1 fm”. Martin Bentancourt är inte politisk. Han är POLITISK. Lyssnar man på hans skiva berör den många av de områden som i den politiska retoriken kallas för ”integrationspolitik”, ”storstadspolitik” ”ungdomspolitik” ”flyktingpolitik”….För Martin är det livet. Och livet är inte primärt den sortens politik – livet består av kött och blod, tårar, längtan – och kärlek. Man kan använda detta för att prata en massa strunt, och det görs, vissa kallar det politik. För dem som lever och andas förortsluften är frågorna däremot för viktiga för att kunna sorteras under det vanliga partipolitiska käbblet.

Jag har lust att fördjupa detta något. Det som framför allt utmärker den politiska diskussionen i dagens Sverige när frågor som rör förorterna diskuteras är bristen på kunskap. Kanske snarare bristen på känsla, denna ofta underskattade mänskliga egenskap (eller ska jag kalla det förmåga) när det kommer till just politiken, hur vi fördelar och organiserar de insatser som görs med våra gemensamma medel. Man följer det som ser snyggt ut på pappret och som bygger på de senast kända vetenskapliga rönen men behåller avståndet till verkligheten. Det hela blir en form av social ingenjörskonst, ett planeringsarbete som utkämpas ifrån en ledningscentral i ”city” där namnen och ansikten, röster, lukter, skratt och gråt varken syns eller hörs. Man tror att man gör rätt och väntar på nästa vetenskapliga utredning för att konstatera att det blev fel. Sunda förnuftet duger inte. Känslan duger inte heller. Hellre rätt ”metod” men galet resultat än fel ”metod” men lyckat resultat. Det säkra före det osäkra. Så blir det när man inte deltar i livet som levs, inte blir utsatt för vare sig sorgen eller glädjen. Att förlita sig på att människor själva kan organisera sig och åstadkomma förändring och utveckling, just de som har känslan för det, som har mest att vinna – och förlora, det verkar för det mesta vara otänkbart.

Det är just här som Martin Bentancourts skiva blir viktig. Han förmedlar känslan, frustrationen, hoppet och kärleken i förorten. Vi börjar förstå med hjärtat. Det är just detta som kulturen och musiken kan göra. Därför ser han sig själv inte som politisk. Men det borde han göra – för han är på riktigt. Det är sorgligt att politiken i dag förutsätts finnas bredvid livet istället för mitt i det.

Martin Bentancourts egen historia och väg till musiken och denna sköna skiva är faktiskt värd att reflektera över. Han har på många sätt haft det väldigt förspänt med en musicerande styvpappa som han fick följa med på turnéer i Uruguay i barndomen. Som 10 åring började han trumma med fantastiska slagverkare varje vecka i Folkets Hus och mötte dagarna i ända ”tvåspråkciterare, afrikaner, sydamerikaner, coloriserade, mediakritiserade” som han sjunger om i skivans titellåt. Detta är tillgångar för en musikintresserad ungdom som det är svårare att hitta i mer ekonomiskt bemedlade delar av samhället. Det sätter också fingret på just den förljugna bilden av förorten som utarmade ställen utan tillgångar. De kulturella värden som finns är omfattande och Martin själv är ett levande exempel på detta.

Det finns många starka spår på denna skiva. Låten ”Invandraren” är en kärleksfull skildring av alla svårigheter att hitta sin plats. Det handlar om föräldragenerationen och förorten som en främmande men ända möjliga tillflyktsort i ett fjärran land. Att låten är en slags ”cover” eller snarare travesti av Nordmans ”Vandraren” framkallar en kall rysning på min ryggrad. Inte att den låten i sig är rasistisk, men jag tror den har fått tjänstgöra oförtjänt mycket i såna sammanhang. Balladen till Rinkeby har förutsättningar att bli en ghettofavorit, det är ”första generationens” hyllning till barndomens gator. I låten (just det) ”första generationens Svenne” skrivs kulturhistoria. Det är den musikaliska bekräftelsen på att den svenska identiteten är förändrat för alltid! Det har inte blivit sagt på ett bättre sätt. Lyssna på den så förstår ni. Skivans titellåt är en ”Bentancourt remix” av en Ghetto Starz låt. Den Somaliska rappen blandas med sydamerikanska rytmer - det är det nya Sverige, det är… Tensta, Hjulsta, Rinkeby!

Martin Bentancourts skiva är uppbyggd som en berättelse, som radioteater med korta dialoger mellan låtarna. Ett ovanligt grepp som ger lyssnaren en autentisk känsla för den miljö där musiken växte fram. Den 31 årige Chilenaren Eddie Malandra driver en närradiostation i Rinkeby ”Ghetto favoriter 111.1 fm”. Eddie ”bytte blöjor” på Martin en gång i tiden och han tar sig an uppgiften att via radion göra Martin berömd och bli hans mananger. Snart dyker musikindustrin upp på arenan och Eddies affärskunskaper sätts på prov. Det är en svidande kritik av den smetigt välkammade och samvetslösa musikindustrin, men pengarna sätter också vänskapen på prov. Den ständiga avsaknaden av pengar skapar nämligen ofta problem, det är ansträngande att vara fattig. Lögner och svek finns i förorten också, men det går att övervinna när existensen och samhörigheten hotas utifrån – om än, som här, med hjälp av en musikdiggande Finländare. Det är kul - tänk om vi en dag kunde få se detta som en musikal!


Björn Gardarsson
Kulturförökarna
Rinkeby Folkets Hus